Det här med inskolningen överskuggar det mesta just nu. I tisdags blev det lite fel när jag skulle lämna eftersom att vi var tidiga och Tuves mentor inte hunnit komma. Det blev lätt kaos och det slutade med att jag stannade kvar med honom. Han var orolig i några timmar, sen kände jag igen honom igen. Själv mådde jag riktigt dåligt resten av dagen, natten och nästa morgon. Nu är vi på banan igen, jag har lämnat under vissa protester igår och idag. Han verkar inte ledsen eller rädd, men lite arg. Helst skulle han förstås se att vi var där allihop, jag, hans pappa, morfar, mostrar och kusiner. Och sanningen att säga hade jag nog också tyckt att det var det trevligaste. Tuve är i alla fall glad när jag hämtar och verkar inte orolig eller vaktar på mig, som han gjorde i början av veckan. Sover gott, busar som vanligt och pratar som en kvarn. Jag tror vi är på rätt väg, både han och jag.
Det eviga mantrat jag möts av, när jag så okäckt erkänner att det är omtumlande att skola in, är “Det är värst för föräldrarna”. Jag är faktiskt riktigt trött på det. Ja, jag känner sorg över att den här perioden i vårt liv är slut, jag oroar mig för hur Tuve mår och känner, hur han har det och vad han tänker. Inget konstigt med det, men det spelar ingen roll. Att prata om hur föräldrarna mår under inskolningen tar fokus från det som är så mycket viktigare, nämligen hur barnen mår. Det verkar vara i det närmaste tabu att prata om, att ens antyda att vissa barn kanske mår dåligt av att börja i förskolan. En del mår riktigt dåligt, och det måste vi våga se. Jag får också höra att det är “normalt” att barnen har mardrömmar i början. Att det är vanligt, det fattar jag, men betyder det att det är bra eller ingenting att bry sig om? Jag har verkligen problem med alla attityder som inte tar barn, deras väl och ve, deras signaler och deras känslor på allvar. Största, möjliga allvar. För jag är inte käck.
2 kommentarer
Prenumerera på kommentarer för detta inlägg
september 3, 2009 den 3:28 e m
Ellen
Jag både håller med och inte håller med. Att barn gråter är (eller i alla fall kan vara) normalt, de kan inte uttrycka sig på samma sätt som en vuxen, eller ett äldre barn. Gråt är ett sätt att uttrycka sin ilska, frustration etc, det i sig är inte fel så länge man som vuxen finns där och säger “jag ser dig, finns det något jag kan göra?” På samma sätt anser jag inte att mardrömmar är ett tecken på att ett barn har farit illa. Drömmar är ett sätt att hantera, bearbeta verkligheten, det vakna livet. Att ett barn drömmer mardrömmar tycker jag inte nödvändigtvis är dåligt, det _kan_ vara dåligt, men det behöver inte vara det, tvärtom tycker jag att drömmen kan ses som ett tecken på att barnet har stor kapacitet i sig själv. Äsch, det är svårt att förklara.
september 3, 2009 den 3:42 e m
Kim
Ellen: Jo, jag förstår hur du menar. Gråt och mardrömmar är barnets sätt att hantera jobbiga saker, och det kan vara konstruktivt. Men jag ser det ändå som något att vara uppmärksam på, inte bara vifta bort med att det är “normalt” (för övrigt ett väldigt svårt begrepp…). När Tuve drömt mardrömmar så är det alltid efter att något speciellt hänt, och det verkar fungera som ett sätt att bearbeta det jobbiga tillsammans med att vi bekräftat hans känslor och hjälpt honom ta hand om dem.