Forskning om anknytning verkar mest vara gjord med fokus på en primär vårdare, och då mamman. Finns det forskning på hur barn i olika åldrar hanterar anknytning till flera relationer, till exempel att växla mellan två omvårdare som barnet knutit an till? Hur långa stunder fungerar för spädbarn, att vara med en anknytningsperson utan att anknytningen till en annan påverkas negativt? Det vore väl verkligen angelägen forskning i ett land som strävar efter ett gemensamt föräldraskap?

Hur vore det om barn, även små sådana, tillskrevs lite större värde och togs lite mer på allvar? I Stora Världen där man arbetar och där pengar är så viktiga, där finns inte många barn och de som finns har inga behov. I jämställdhetsdebatten blir barn ofta osynliga eller beskrivs som ett problem, ett hinder för ett jämställt förhållande, något som försvårar mammornas karriärer. Det i sin tur sänker ju inte bara barnens status utan även status för dem, oftast kvinnor, som tar hand om barn, både sina egna och som förskolepersonal. Varför pratas det så lite om barns värde? Av rädsla för att låta biologistisk och ge luft åt de röster som menar att kvinnor ska ta hand om barn och nöja sig med det? Sorgligt i vilket fall.

Barn har ett enormt värde i sig själva, deras frågor och deras egna röster måste få större plats i samhället. Dessutom är det fantastiskt berikande och utvecklande att ha barn omkring sig, det borde väl alla människor få ha? Inte bara mammor och pappor, menar jag. Dels skulle jag vilja se en myyycket större variation bland personalen på våra förskolor, men mest av allt vill jag se barnen ute i samhället. Som en självklar och välkommen del i vår offentliga gemenskap. Inte gömma undan barn för att de är obekväma och inte passar in i det smidiga vuxna maskineriet. Ett barnvänligare samhälle vore ett vänligare samhälle för alla, det är jag övertygad om. Dessutom ett mer rättvist och jämställt sådant.

Amningsbloggen berättar att amningen fortfarande dalar i Sverige, läs här. Vissa röster påstår att det är för att många mammor idag inte vill amma, för att det skulle vara obekvämt, dåligt för jämställdheten, kladdigt, opraktiskt och så vidare. Visst finns det mammor som väljer att inte amma, av hur många anledningar som helst. Det står dem fritt, ingen måste amma. Problemet är att det finns så många mammor som vill amma men som av en massa tråkiga anledningar inte gör det. Varför?

När jag själv födde barn för snart två år sedan såg jag amningen som en självklarhet. Jag sa visserligen ödmjukt ”om jag kan amma” men förutsatte egentligen att det skulle gå av sig själv. Efter att ha haft ammade syskon och kusiner omkring mig under hela uppväxten kände jag inget behov av att läsa på i förväg. Sen satt jag där på BB och vårt nyfödda pyre fick inget bra tag, han gapade för lite och sög in underläppen, det gjorde förstås ont och jag ringde på personalen varje gång jag skulle lägga honom till bröstet. Jag minns råden som ganska oklara och de flesta hjälpte oss istället handgripligen. Många känner sig kränkta av att BB-personalen tar i bröst och barn men jag var bara tacksam över hjälpen. Problemet var att jag inte lärde mig själv, så väl hemma blev amningen en plåga och jag blev nästan rädd för vår son. Bröstvårtorna blödde, jag ringde BB och fick rådet att prova amningsnapp. Sen fick jag inte heller den att funka, ringde igen och krävde att få komma in och få hjälp. Jag kan väl inte påstå att jag kände mig speciellt välkommen när de motvilligt tog emot oss halv tolv på natten. Sköterskan som tog emot visade i alla fall hur jag skulle använda nappen och därefter blev det uthärdligt. Att ge upp, skippa amningen och börja med ersättning föll mig aldrig in. Jag ville ju så gärna amma och hade dessutom så förtvivlat mycket mjölk. Såren läkte och efter lite tur fick jag någons återbudstid på amningsmottagningen och lyckades slippa nappen. Såhär i efterhand är jag arg över att de snälla, välvilliga och stöttande personer jag mötte på BB och BVC inte hade fått bättre utbildning när det gäller amning. Denna grundläggande fråga som de möter dagligen, varför har inte de ansvariga inom vården sett till att de alla har en riktigt bra kompetens? Att de kan ge det praktiska amningsstöd som behövs?

Jag misstänker att amning förlorar i prioritet för att det är en ”kvinnofråga”. Men var är då de som brukar stå upp för kvinnors behov, önskemål, väl och ve? Att en del ganska dominanta röster inom kvinnorörelsen prioriterar flaskmatning för att kunna dela föräldraskapets alla detaljer lika med sin partner verkar, tyvärr, har gjort amning till en icke-fråga inom feminismen. Eller rent av en anti-fråga. För mig är det en rättvisefråga, att en kvinna har rätt att själv bestämma över sin kropp, att hon har rätt till kompetent stöd och rådgivning och att hon inte ska bli bestraffad för sitt val. Det bör väl gälla både för oss som väljer att amma, lika väl som för de som väljer att låta bli? Lyckligtvis finns det ganska många kvinnor som ställer upp och engagerar sig ideellt för att fylla den här luckan, som tar emot samtal och verkligen gör sitt bästa för att hjälpa, råda och stödja. Jag talar förstås om hjälpmammorna inom Amningshjälpen.

Ett annat hinder för amning tror jag är att många har en ganska diffus bild av vad amning kan vara, hur det kan se ut, gå till och kännas. Amning är i praktiken ganska osynlig i vår kultur och just nu verkar det råda någon slags nykonservativ sedlighetsiver som säger att ammande mammor ska gömma sig. Om inte för att förskona den stackars omgivningen från att löpa risk för att se en bit, hu, äcklig kvinnohud! så för att den ömtåliga mamman och det ömtåliga barnet ska skyddas från omvärlden. Argumenten är lika många som förtryckande. Jag är övertygad om att ifall amning istället kunde få vara ett okomplicerat inslag i det offentliga livet, så att nyblivna mammor hade erfarenhet av att ha amning i sin omgivning, så skulle det vara mycket lättare för dem när det väl var deras tur. Om de ville. Därför står jag ut med risken att en och annan har åsikter om mig när jag ammar min son utan att först gömma oss på en toalett.

Det här med inskolningen överskuggar det mesta just nu. I tisdags blev det lite fel när jag skulle lämna eftersom att vi var tidiga och Tuves mentor inte hunnit komma. Det blev lätt kaos och det slutade med att jag stannade kvar med honom. Han var orolig i några timmar, sen kände jag igen honom igen. Själv mådde jag riktigt dåligt resten av dagen, natten och nästa morgon. Nu är vi på banan igen, jag har lämnat under vissa protester igår och idag. Han verkar inte ledsen eller rädd, men lite arg. Helst skulle han förstås se att vi var där allihop, jag, hans pappa, morfar, mostrar och kusiner. Och sanningen att säga hade jag nog också tyckt att det var det trevligaste. Tuve är i alla fall glad när jag hämtar och verkar inte orolig eller vaktar på mig, som han gjorde i början av veckan. Sover gott, busar som vanligt och pratar som en kvarn. Jag tror vi är på rätt väg, både han och jag.

Det eviga mantrat jag möts av, när jag så okäckt erkänner att det är omtumlande att skola in, är ”Det är värst för föräldrarna”. Jag är faktiskt riktigt trött på det. Ja, jag känner sorg över att den här perioden i vårt liv är slut, jag oroar mig för hur Tuve mår och känner, hur han har det och vad han tänker. Inget konstigt med det, men det spelar ingen roll. Att prata om hur föräldrarna mår under inskolningen tar fokus från det som är så mycket viktigare, nämligen hur barnen mår. Det verkar vara i det närmaste tabu att prata om, att ens antyda att vissa barn kanske mår dåligt av att börja i förskolan. En del mår riktigt dåligt, och det måste vi våga se. Jag får också höra att det är ”normalt” att barnen har mardrömmar i början. Att det är vanligt, det fattar jag, men betyder det att det är bra eller ingenting att bry sig om? Jag har verkligen problem med alla attityder som inte tar barn, deras väl och ve, deras signaler och deras känslor på allvar. Största, möjliga allvar. För jag är inte käck.

Jag har startat ett öppet forum om anknytningsteori, alla som är intresserade är välkomna. Hoppas vi kan göra något bra av det tillsammans: http://anknytningsteori.ning.com/

Jag läser i böckerna om anknytningsteori hur tryggt anknutna barn har lättare att skapa positiva relationer till vuxna utanför familjen och till jämnåriga. Jag ser hur Tuve följer med sina pedagoger in på förskolan när han vinkat och pussat oss, jag får höra att han lekt med sina nya kompisar under dagen. När jag frågar vad han ska göra på dagis i morgon svarar han att han ska leka med barnen. Jag tolkar honom som tryggt anknuten, men vet att jag är högst subjektiv och verkligen inte rätt person att bedöma det. Min hjärna och mina känslor går på högvarv, jag iakttar och är på min vakt, allt för att inte missa några tecken på att han mår dåligt av inskolningen. Utmattande. I morgon börjar vi igen.

…so good! Idag har jag lämnat Tuve på förskolan första gången, i 2,5 timme. Jag fick ett par pussar innan jag gick och sen hade han lekt och ätit och busat som vanligt tills jag hämtade. När jag dök upp ville han amma lite och liksom återknyta kontakten, sen var den mer lek innan jag fick honom med mig därifrån. Han sov ett par timmar och resten av dagen har han varit på ett fantastiskt humör. Det verkar som om han trivs på förskolan, att han inte saknar mig nåt särskilt och att han mår bra av att få busa av sig ordentligt. Han verkar vara så trygg. Jag hoppas att jag tolkar honom rätt.

Har hämtat spännande böcker på bibblan, nämligen Anknytning i praktiken och Hunter-Gatherer Childhoods. Här ska läsas! Just det ja, måste hinna plugga lite med…

Det borde finnas en modell för inskolning och förskola som bygger på anknytningsteori, för att så mycket det går underlätta för barnen att bli trygga i den nya miljön. Finns det kanske redan en? Om inte, är det inte lite konstigt? Och hur skulle den kunna se ut? Jag gillar inledningen i vår inskolning, att som förälder få vara med i flera dagar. Det blir en trygg bas att utgå ifrån, känns det som. Sen gillar jag inte att man ska lämna hela dagen första gången, det köper jag bara inte. Vad tror ni? Hur skulle det kunna vara istället?

Efter två dagar på dagis är jag riktigt trött. Tuve har inte velat sova där, han är aldrig trött så tidigt på dagen så han har sovit efter istället. Ganska mycket, dock. En dag till ska jag vara med, sen är planen att han ska vara där utan mig i några timmar. Som det verkar så här långt känns det bra, han bryr sig inte så mycket om vad jag håller på med, ungefär som vanligt. Hans mentor fick hjälpa honom på pottan idag och det gick kalas, han accepterar hennes hjälp och de verkar ha fått ganska bra kontakt.

Eftersom vi har heldagsinskolning är vi där tillsammans i sex timmar och eftersom vi ammar några gånger om dagen så har vi gjort det även nu. Jag försöker att inte tillskriva personalen vare sig okunskap eller fördomar, även om jag är lite skadad av att ha spenderat tid på familjeliv.se. Så jag tittar upp, möter blickar och ler, pratar på, förhoppningsvis utan att den lilla stress jag ändå känner lyser genom alltför mycket. Jag tänker pride och vet att jag är i gott sällskap. Och jag får leenden tillbaks. Det känns bra.

Jag har passat på att prata lite nätt om anknytningsteori på förskolan, att jag tycker det är lite märkligt att det inte lärs ut mer till blivande förskolelärare och så. Flera verkade riktigt intresserade och jag önskar att vi hade mer tid att prata om det. Jag har också pratat lite om den här nya varianten av inskolningen med Tuves mentor. Jag tycker det är jättebra att vi får vara med under tre hela dagar och lära känna förskolan, personalen och så. Sen förstår jag inte meningen med att man förväntas lämna barnet sex timmar första gången man går. Okej att det kan vara bra med rutiner, men jag tror det orsakar onödigt mycket lidande för barnen. Även om de är nöjda och glada ett tag, så blir de ju trötta när hela dagen går. Större risk att de blir ledsna och då får de ju negativa erfarenheter av att vara lämnade på förskolan innan de hunnit bli trygga med sina lärare. Jag är så lättad över att vi bestämde en kortare variant för Tuve. Verkligen. Men jag ser ju att ett och annat barn på förskolan mår riktigt dåligt nu under inskolningen och det skär i hjärtat. Det känns så onödigt.

Det gick en artikel i SvD förra våren som handlar om anknytning och som fortfarande citeras och hänvisas till både här och där. Den är bra, läs den gärna! I artikeln Tryggare kan barnen vara tar de upp det faktum att ungefär en tredjedel av alla svenska barn har en otrygg anknytning till sina föräldrar. Liknande siffror gäller för övrigt i hela västvärlden. På sidan finns också en liten undersökning där man ska svara på frågan ”Anser du att du blev sedd av dina föräldrar som barn?” och när jag idag klickade på ”Visa resultat” så var det en hel del som svarat nej. Närmare bestämt en tredjedel. Där ser man.

Många gånger har jag läst och hört åsikten att om mamma mår bra, så mår bebisen också bra. Ofta handlar det om ifall det är okej för mamman att vara borta från bebisen för att göra saker för sin egen skull. Visst är det bra för hela familjen om mamma är glad, men jag tycker det är att förenkla det hela ganska ordentligt. Barn har egna behov som är viktiga, väldigt viktiga. Broberg mfl* skriver att vi måste acceptera att det finns en konflikt mellan barns behov och föräldrars. Från barnens perspektiv vore det bäst om föräldrarna ägnade all sin tid och uppmärksamhet åt att finnas till för sitt barn och helst inte skaffade några konkurrerande syskon. För vuxna är det inte bara tråkigt att i all evighet ägna all sin energi åt ett barn, hur mycket man än älskar det. Det är inte heller ett lönsamt beteende ur evolutionärt perspektiv, då det är bättre att sprida sina gener till fler barn. Det finns förstås många fler situationer där våra behov krockar, men huvudsaken är att vi vågar se att det finns en konflikt. Då först blir det möjligt att se barns behov på riktigt, prata om det, ta dem på allvar och göra mer medvetna prioriteringar.

När Nina Björk för några år sedan skrev en text om att det faktiskt tog emot att lämna sitt barn på dagis blossade en häftig debatt upp. Flera röster verkade inte tycka att det var förenligt med riktig feminism att hysa sådana känslor, eller att vilja diskutera hur de minsta barnen har det på förskolan. Diskussionen satte fingret på en öm punkt, där jag tycker det är ganska tydligt att rollen som den jämställda, självförverkligande kvinnan som visserligen gärna får ha ett par barn men inte låta dem påverka karriären är lika trång och tvingande som rollen som hemmafru och husmor. Ideal är så tråkiga, så fyrkantiga! Och när de politiska idealen dessutom får högre prioritet än barns reella behov, då blir jag både arg och ledsen.

I en kommentar till debatten kring Björks magont i dörren till förskolan skrev Monica Danielsson och Birgitta Borendal Jansson ett intressant inlägg om anknytning och jämställdhet. Dock tycker jag att titeln om ”riktiga mammor” är riktigt dålig. Det handlar inte om att var mer eller mindre riktig, mer eller mindre bra som förälder. Mer om det en annan gång…

Jag är feminist, tro inget annat, men jag ser det som ett politisk ideal som jag själv har. Ingen absolut sanning som står över allt annat och som inte kan ifrågasättas. Vad tycker jag då? Min vision av ett jämställt föräldraskap innebär inte att barn ska få mindre tillgång till sina kvinnliga föräldrar, utan mer tillgång till sina manliga.

* Broberg, Anders; Granqvist, Pehr; Ivarsson, Tord; Rishom Mothander, Pia. (2006). Anknytningsteori: Betydelsen av nära känslomässiga relationer. Stockholm: Natur och Kultur