Forskning om anknytning verkar mest vara gjord med fokus på en primär vårdare, och då mamman. Finns det forskning på hur barn i olika åldrar hanterar anknytning till flera relationer, till exempel att växla mellan två omvårdare som barnet knutit an till? Hur långa stunder fungerar för spädbarn, att vara med en anknytningsperson utan att anknytningen till en annan påverkas negativt? Det vore väl verkligen angelägen forskning i ett land som strävar efter ett gemensamt föräldraskap?
Amningsbloggen berättar att amningen fortfarande dalar i Sverige, läs här. Vissa röster påstår att det är för att många mammor idag inte vill amma, för att det skulle vara obekvämt, dåligt för jämställdheten, kladdigt, opraktiskt och så vidare. Visst finns det mammor som väljer att inte amma, av hur många anledningar som helst. Det står dem fritt, ingen måste amma. Problemet är att det finns så många mammor som vill amma men som av en massa tråkiga anledningar inte gör det. Varför?
När jag själv födde barn för snart två år sedan såg jag amningen som en självklarhet. Jag sa visserligen ödmjukt ”om jag kan amma” men förutsatte egentligen att det skulle gå av sig själv. Efter att ha haft ammade syskon och kusiner omkring mig under hela uppväxten kände jag inget behov av att läsa på i förväg. Sen satt jag där på BB och vårt nyfödda pyre fick inget bra tag, han gapade för lite och sög in underläppen, det gjorde förstås ont och jag ringde på personalen varje gång jag skulle lägga honom till bröstet. Jag minns råden som ganska oklara och de flesta hjälpte oss istället handgripligen. Många känner sig kränkta av att BB-personalen tar i bröst och barn men jag var bara tacksam över hjälpen. Problemet var att jag inte lärde mig själv, så väl hemma blev amningen en plåga och jag blev nästan rädd för vår son. Bröstvårtorna blödde, jag ringde BB och fick rådet att prova amningsnapp. Sen fick jag inte heller den att funka, ringde igen och krävde att få komma in och få hjälp. Jag kan väl inte påstå att jag kände mig speciellt välkommen när de motvilligt tog emot oss halv tolv på natten. Sköterskan som tog emot visade i alla fall hur jag skulle använda nappen och därefter blev det uthärdligt. Att ge upp, skippa amningen och börja med ersättning föll mig aldrig in. Jag ville ju så gärna amma och hade dessutom så förtvivlat mycket mjölk. Såren läkte och efter lite tur fick jag någons återbudstid på amningsmottagningen och lyckades slippa nappen. Såhär i efterhand är jag arg över att de snälla, välvilliga och stöttande personer jag mötte på BB och BVC inte hade fått bättre utbildning när det gäller amning. Denna grundläggande fråga som de möter dagligen, varför har inte de ansvariga inom vården sett till att de alla har en riktigt bra kompetens? Att de kan ge det praktiska amningsstöd som behövs?
Jag misstänker att amning förlorar i prioritet för att det är en ”kvinnofråga”. Men var är då de som brukar stå upp för kvinnors behov, önskemål, väl och ve? Att en del ganska dominanta röster inom kvinnorörelsen prioriterar flaskmatning för att kunna dela föräldraskapets alla detaljer lika med sin partner verkar, tyvärr, har gjort amning till en icke-fråga inom feminismen. Eller rent av en anti-fråga. För mig är det en rättvisefråga, att en kvinna har rätt att själv bestämma över sin kropp, att hon har rätt till kompetent stöd och rådgivning och att hon inte ska bli bestraffad för sitt val. Det bör väl gälla både för oss som väljer att amma, lika väl som för de som väljer att låta bli? Lyckligtvis finns det ganska många kvinnor som ställer upp och engagerar sig ideellt för att fylla den här luckan, som tar emot samtal och verkligen gör sitt bästa för att hjälpa, råda och stödja. Jag talar förstås om hjälpmammorna inom Amningshjälpen.
Ett annat hinder för amning tror jag är att många har en ganska diffus bild av vad amning kan vara, hur det kan se ut, gå till och kännas. Amning är i praktiken ganska osynlig i vår kultur och just nu verkar det råda någon slags nykonservativ sedlighetsiver som säger att ammande mammor ska gömma sig. Om inte för att förskona den stackars omgivningen från att löpa risk för att se en bit, hu, äcklig kvinnohud! så för att den ömtåliga mamman och det ömtåliga barnet ska skyddas från omvärlden. Argumenten är lika många som förtryckande. Jag är övertygad om att ifall amning istället kunde få vara ett okomplicerat inslag i det offentliga livet, så att nyblivna mammor hade erfarenhet av att ha amning i sin omgivning, så skulle det vara mycket lättare för dem när det väl var deras tur. Om de ville. Därför står jag ut med risken att en och annan har åsikter om mig när jag ammar min son utan att först gömma oss på en toalett.